Runristning

Avser såväl förhistorisk som medeltida runristning i rest sten eller på block, på berghäll, tidigmedeltida gravhällar och eskilstunakistor med runor, runristning i annat material än i sten, t.ex. i puts på kyrkor, samt historiska och sentida runristningar. Vikingatida runristningar är ofta minnesinskrifter, vanligen efter döda anförvanter. Runinskriften har som regel ordnats i band, vilka ofta formats som utdragna djurkroppar med huvud, fötter och svans. Ristningsytan pryds ofta av kors och djurornamentik. Ibland har runristningarna också utsmyckats med mer komplicerade bildframställningar. Äldre, urnordiska, runristade stenar saknar oftast ornamentik och har texten ordnad i vågräta eller lodräta rader. Tidigmedeltida gravhällar och eskilstunakistor med runor ges egenskapsvärdet ”I gravkontext”. Tidigmedeltida gravhällar och eskilstunakistor utan runor registreras under lämningstypen Gravvård.

Jfr Bildristning, Ristning, medeltid/historisk tid, Gravvård.

Runristning bedöms som fornlämning om den uppfyller kulturmiljölagens övergripande rekvisit forna tider, äldre tiders bruk och varaktigt övergiven och den kan antas ha tillkommit före 1850. Lämningstypen avser även t.ex. liljestenar, stavkorshällar, eskilstunakistor och andra tidigkristna gravmonument/-hällar med runor. Dessa bör generellt bedömas som fornlämning. Runristning belägen på dopfunt eller annat föremål i en kyrka bör inte bedömas som fornlämning eftersom föremålen utgör delar av kyrkans inventarier.