Kommentar
Avser t.ex. pilgrimsvägar, kyrkvägar och fäbodvägar/-stigar (buvägar) men även hålvägar, kavelbroar samt äldre vägbankar och banvallar. Avser inte brukningsväg/markväg, inte heller färdvägar till sjöss. Hålvägar har uppstått genom att en "ränna" nötts upp genom användning och vattenerosion. Hålvägar är vanligast i lätteroderad och sluttande mark. Kavelbro utgörs av en rad runda eller kluvna slanor/stockar lagda intill varandra tvärs över vägen/stigen för att uppnå bärighet för transport över t.ex. sank mark. Ibland är kavelbrons slanor lagda på underliggande stockar i vägens riktning. Vägbank används för äldre vägsträckning som är uppbyggd till en bank av sand, ris, slanor, grus, sten etc. Markerad led används för övergiven led markerad med t.ex. stenrösen eller bläckade träd. Jfr Bro.
Kommentar till antikvarisk bedömning
Färdväg bedöms som fornlämning om det finns bevarade lämningar som uppfyller kulturmiljölagens övergripande rekvisit forna tider, äldre tiders bruk och varaktigt övergiven och de kan antas ha tillkommit före 1850.
Färdvägar av ålderdomlig typ och konstruktion som har utgjort del av det allmänna vägnätet eller har fungerat som t.ex. fäbodstigar eller kvarnvägar, bedöms som fornlämning om de har ålderdomliga särdrag, t.ex. om det är en hålväg eller vägbank av ålderdomlig typ, dvs. en väg som har tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergiven. För att kunna bedömas som varaktigt övergiven får inte vägen användas för sitt ursprungliga syfte.
För förhistoriska eller medeltida väglämningar kan sträckningen mellan bygder, förbi runstenar och gravmonument osv. vara avgörande för den antikvariska bedömningen och bedömningen av tillkomsttid.
Järnvägar och banvallar bedöms aldrig som fornlämning. Sveriges första järnväg för person- och godstrafik var Frykstabanan mellan Fryken och Klarälven som invigdes 1850. Det förekommer att järnvägsspår finns inom t.ex. hytt- och gruvområden som bedömts som fornlämning. Inte heller i dessa fall utgör järnvägen fornlämning.
